3. Guds löfte till Abraham

1 Mos 22:16-18 "Jag har svurit vid mig själv", sade Jehova, "ty eftersom du har gjort detta och inte har undanhållit din son, din ende son, kommer jag att välsigna dig med välsignelse och föröka din säd med tillökning som stjärnorna på himlen och sanden som finns på havets strand, och din säd skall besitta sina fienders portar, och i din säd skall alla folk på jorden vara välsignade, därför att du har lytt min röst."

Det här är en oavkortad redogörelse för den välsignelse Gud gav Abraham. Fastän den är kort är dess innehåll rikt: Den omfattar syftet med, och bakgrunden till, Guds gåva till Abraham, liksom vad det var han gav till Abraham. Den genomsyras också av den glädje och begeistring som Gud uttalade dessa ord med, liksom ivern i hans längtan att vinna dessa som är i stånd att lyssna till hans ord. I detta ser vi hur Gud uppskattar och känner ömhet för dessa som lyder hans ord och följer hans befallningar. Vi ser också det pris han betalar för att vinna människor, liksom den omsorg och eftertanke han lägger ner på att vinna dem. Textstycket, som innehåller orden "Jag har svurit vid mig själv", ger oss dessutom en stark känsla av den bitterhet och smärta som Gud, och Gud ensam, har burit bakom kulisserna till detta verk i hans förvaltningsplan. Det är en tankeväckande text och en som hade särskilt stor betydelse och fick långtgående konsekvenser för dessa som kom senare.

Människan vinner Guds välsignelser genom sin uppriktighet och lydnad

Var den välsignelse som Gud gav Abraham och som vi läser om här en stor välsignelse? Exakt hur stor? Det finns en nyckelmening här: " och i din säd skall alla folk på jorden vara välsignade", som visar att Abraham fick välsignelser som inte getts till någon som kom före eller efter honom. När Abraham på Guds begäran återlämnade sin ende son - sin älskade ende son - till Gud (observera: Här kan vi inte använda ordet "offrade"; vi bör säga att han återlämnade sin son till Gud), hindrade Gud honom inte bara från att offra Isak utan dessutom välsignade han honom. Med vilket löfte välsignade han Abraham? Löftet att göra hans ättlingar talrika. Och hur talrika skulle han göra dem? Skriften ger oss följande redogörelse: "... som stjärnorna på himlen och sanden som finns på havets strand, och din säd skall besitta sina fienders portar, och i din säd skall alla folk på jorden vara välsignade." I vilket sammanhang uttalade då Gud dessa ord? Det vill säga, hur mottog Abraham Guds välsignelser? Han mottog dem just så som Gud säger i Skriften: "därför att du har lytt min röst." Det vill säga, därför att Abraham hade följt Guds befallning, därför att han utan minsta klagan hade gjort allt som Gud hade sagt, begärt och befallt, gav Gud honom ett sådant löfte. Det finns en avgörande mening i detta löfte som berör Guds tankar på den tiden. Har ni sett den? Ni har kanske inte tänkt så mycket på Guds ord, på att "Jag har svurit vid mig själv". Vad de betyder är att när Gud uttalade dessa ord svor han vid sig själv. Vad svär människor vid när de avlägger en ed? De svär vid himlen, vilket betyder att de avlägger en ed inför Gud och svär vid Gud. Folk förstår kanske inte mycket av vad det innebar att Gud svor vid sig själv, men ni kommer att kunna förstå det när jag förser er med den rätta förklaringen. Att stå inför en människa, som bara kunde höra hans ord och inte förstå hans hjärta, fick Gud att än en gång känna sig ensam och villrådig. I förtvivlan - och undermedvetet, kan man säga - gjorde Gud någonting mycket naturligt: han lade handen på sitt hjärta och riktade sig till sig själv när han gav Abraham detta löfte, och på så sätt hörde mannen Gud säga: "Jag har svurit vid mig själv."

Du kan se på Guds handlande och tänka på dig själv. När du lägger handen på hjärtat och talar till dig själv, har du då en klar uppfattning om vad du säger? Är din attityd ärlig? Talar du uppriktigt, med ditt hjärta? Alltså ser vi här att Gud var uppriktig och ärlig när han talade till Abraham. Samtidigt som Gud talade med Abraham och välsignade honom, talade han också till sig själv. Han sa till sig själv: Jag ska välsigna Abraham och göra hans ättlingar lika talrika som stjärnorna på himlen och lika talrika som sanden på havets strand, därför att han lydde mina ord och han är den jag väljer. När Gud sa "Jag har svurit vid mig själv", beslutade han att genom Abraham frambringa det utvalda folket Israel, och sedan skulle han leda dessa människor framåt i takt med sitt verk. Gud skulle alltså låta Abrahams ättlingar bära Guds förvaltande verk, och Guds verk och det som uttrycktes av Gud skulle börja med Abraham och fortsätta i Abrahams ättlingar och på så sätt förverkliga Guds önskan att frälsa människan. Vad säger ni - är inte detta en välsignelse? Det finns ingen större välsignelse än detta för människan; man kan säga att detta är den allra största välsignelsen. Den välsignelse Abraham fick var inte att hans avkomlingar skulle bli talrika, utan att Gud skulle utföra sin förvaltning, sitt uppdrag och sitt verk i Abrahams ättlingar. Det här innebär att de välsignelser som Abraham erhöll inte var tillfälliga utan bestod allteftersom Guds förvaltningsplan framskred. När Gud talade, när Gud svor vid sig själv, hade han redan fattat ett beslut. Besannades förloppet hos detta beslut? Förverkligades det? Gud beslöt att från den stunden skulle hans ansträngningar, det pris han betalade, vad han har och är, hans allt och även hans liv ges till Abraham och Abrahams ättlingar. Gud beslutade också att han, med början i denna skara människor, skulle manifestera sina gärningar och låta människan se hans visdom, myndighet och makt.

Att vinna dessa som känner Gud och är i stånd att vittna om honom är Guds oföränderliga önskan

Samtidigt som Gud talade till sig själv, talade han också till Abraham, men kunde Abraham - förutom att han hörde de välsignelser som Gud gav honom - förstå Guds verkliga önskningar i alla de ord han just då talade? Det kunde han inte! Och därför var Guds hjärta just då, när han svor vid sig själv, fortfarande ensamt och sorgset. Det fanns fortfarande inte en enda människa som kunde förstå eller begripa vad han hade för avsikt och vad han planerade. Just då var ingen - inte heller Abraham - i stånd att tala med honom i förtroende, och än mindre var någon i stånd att samarbeta med honom i att utföra det verk han måste uträtta. På ytan hade Gud vunnit Abraham och vunnit någon som kunde lyda hans ord, men denna persons kunskap om Gud var faktiskt nästan lika med noll. Fastän Gud hade välsignat Abraham var Guds hjärta fortfarande inte tillfreds. Vad innebär det att Gud inte var tillfreds? Det innebär att hans förvaltning bara just hade börjat, det innebär att de människor han ville vinna, de människor han längtade efter att se, de människor han älskade, fortfarande var långt från honom. Han måste få tid, han måste vänta, han måste ha tålamod. För just då fanns det ingen förutom Gud själv som visste vad han behövde, vad han önskade vinna eller vad han längtade efter. Så samtidigt som Gud kände sig mycket entusiastisk kände han sig också tung till sinnes. Men han stannade inte upp utan fortsatte att planera nästa steg i vad han måste göra.

Vad ser ni i Guds löfte till Abraham? Gud skänkte stora välsignelser till Abraham av den enkla orsaken att han lyssnade till Guds ord. Ytligt sett tycks det normalt och självklart, men i det ser vi Guds hjärta: Gud värdesätter i synnerhet människans lydnad mot honom, och han uppskattar människans förståelse av honom och ärlighet mot honom. Hur mycket uppskattar Gud denna ärlighet? Ni förstår kanske inte hur mycket han uppskattar den, och det finns kanske ingen som inser det. Gud gav Abraham en son och när den sonen hade vuxit upp sa Gud till Abraham att offra sin son till Gud. Abraham lydde Guds befallning till punkt och pricka, han lydde Guds ord, och hans ärlighet berörde Gud och värdesattes av Gud. Hur mycket värdesatte Gud den? Och varför värdesatte han den? I en tid när ingen begrep Guds ord eller förstod hans hjärta, gjorde Abraham något som skakade himlen och fick jorden att skälva, och det fick Gud att känna en oöverträffad känsla av tillfredsställelse och gav Gud glädjen över att ha vunnit någon som var i stånd att lyda hans ord. Denna tillfredsställelse och glädje kom från en varelse som Gud skapat med sina egna händer, och det var den första "offergåva" som människan offrat till Gud sedan människan skapades och den som Gud satte störst värde på. Det hade varit en svår tid för Gud då han väntat på detta offer, och han betraktade det som den första och viktigaste gåvan från mänskligheten som han skapat. Den visade Gud den första frukten av hans ansträngningar och det pris han betalat, och den lät honom se hoppet i mänskligheten. Efteråt längtade Gud ännu mer efter en grupp av sådana människor som kunde hålla honom sällskap, behandla honom med ärlighet och uppriktigt bry sig om honom. Gud hoppades till och med att Abraham skulle leva vidare, för han önskade att ett sådant hjärta skulle göra honom sällskap och vara med honom då han fortsatte sin förvaltning. Men det spelade ingen roll vad Gud ville, det var bara en önskan, bara en tanke - för Abraham var bara en människa som var i stånd att lyda honom och han hade inte den minsta förståelse av, eller kunskap om, Gud. Han uppfyllde inte på långt när Guds krav på människan: känna Gud, vara i stånd att vittna om Gud och vara av ett sinne med Gud. Och därför kunde han inte vandra med Gud. I Abrahams offer av Isak såg Gud Abrahams ärlighet och lydnad, och han såg att han hade klarat Guds test av honom. Trots att Gud accepterade hans ärlighet och lydnad var han fortfarande inte värdig att bli Guds förtrogne, någon som kände Gud, förstod Gud och var underrättad om Guds sinnelag; han var långt från att vara av ett sinne med Gud och att göra Guds vilja. Och därför var Gud i sitt hjärta fortfarande ensam och orolig. Ju mer ensam och orolig Gud blev, desto större blev hans behov av att så snart som möjligt fortsätta med sin förvaltning och kunna välja ut och vinna en grupp människor som så snart som möjligt skulle verkställa hans förvaltningsplan och utföra hans vilja. Detta var Guds ivriga önskan och den har förblivit oförändrad från begynnelsen till i dag. Ända sedan han skapade människan i begynnelsen har Gud längtat efter en grupp övervinnare, en grupp som ska vandra med honom och är i stånd att förstå, begripa och känna hans sinnelag. Denna Guds önskan har aldrig förändrats. Oavsett hur länge till han måste vänta, oavsett hur svår vägen framåt må vara, oavsett hur fjärran de mål han längtat efter är, har Gud aldrig ändrat eller gett upp sina förväntningar på människan. Nu när jag har sagt detta, inser ni något av Guds önskan? Kanske är era insikter inte särskilt djupa - men det kommer successivt!

Under samma tidsperiod som Abraham levde utplånade Gud också en stad. Denna stad hette Sodom. Utan tvivel är många människor bekanta med historien om Sodom, men ingen känner till Guds tankar som utgjorde bakgrunden till hans förstörelse av staden.

Och i dag ska vi så, med hjälp av Guds samtal med Abraham nedan, lära oss om hans tankar vid den tiden samtidigt som vi lär oss om hans sinnelag. Låt oss härnäst läsa följande skriftställen.

Fullständig text: 

Källa: Allsmäktige Guds Kyrka